Björling har avkommor efter vintermeetingets storloppsvinnare

Rikard Björling, hur kommer det sig att du har en ettåring efter He And Me, den enda i Sverige?

– Det är lite av en tillfällighet, vi skulle ta hem vår ettåring efter Hokkaido Jiel och tänkte att det skulle väl vara rätt trevligt om den fick lite sällskap i bilen när den skulle åka över halva Europa. Så vi bestämde oss för att köpa en fölunge till. På auktionen i Caen i oktober hade de en dag där de sålde föl.

Jag såg att han ropades in för 7.000 euro, hur kommer det sig att ni valde en fölunge efter just “okände” He And Me?

– Jag älskar Bird Parker-hästarna, men förstår att de är svåra och man behöver många för att någon ska bli bra. Och att köpa en efter Bird Parker kunde vi inte göra för de pengar som vi rör oss med. Jag började kolla vad han hade för söner i aveln och fastnade för He And Me, som jag själv inte visste någonting om.

Vad var det ni fastnade för hos den färske Prix de Paris-vinnaren?

– Att han är rätt så rentravande och tittar man på de loppen han gjorde när han var i en lägre klass är det en väldigt fin häst. Han är mycket lättare och större än typiska Bird Parker-hästar. De vi har i Sverige är lite lågställda och hårt arbetande.

Om vi backar bandet lite. Varför valde ni just Hokkaido Jiel till ert sto i Frankrike, han har heller inte varit någon direkt snackhingst?

– Vi hade ett sto som heter Hola Viva. Hon var väldigt talangfull, men totalkollapsade i halsen. Vi opererade, men det blev inte bra. Vi tyckte om märren, fast det var väl egentligen inget att avla på kommersiellt. Min fru Åsa och min kompanjon Åsa Frykman, det är vi tre som driver det här tillsammans, tittade på Equidia när vi funderade på hingst. Hon tyckte att Hokkaido Jiel var fin och travade bra. Dessutom hade han meriter, varit tvåa i Prix d’Amérique och låg lämpligt i pris. Jag tror att han kostade 5.000 euro.

Jag ser ditt namn i startlistor i Frankrike med jämna mellanrum. Vad är det som lockar med Frankrike för en i dag pensionerad Mantorpstränare?

– Jag tycker om den franska travsporten. Jag tycker om de franska hästarna. Antingen älskar man dem eller så hatar man dem, de är lite speciella, men jag gillar dem verkligen. De går till arbetet och gör jobbet. Och jag gillar sättet att tävla med de olika förutsättningarna, att man kan välja vad som är rätt för sin häst.

Hur ser ditt hästägande ut förutom de två ettåringarna?

– Vi har två andra. Istra, ett åttaårigt sto efter Ulysse som tjänat 90.000 euro, och Macao de Busset, en fyraåring efter Cash And Go. Han är inkvalad, men har inte startat, det har strulat lite. Han är kvar ändå för det är en okej häst.

Hur ser planen ut, blir det en fransk sommar igen?

– Det är likadant varje år. Man vet aldrig vad som händer, men är hästarna bra går de dit. Stoet var i Frankrike i fjol och gick bra, blev trea från dödens i Reims en gång på en bra tid. Sedan startade hon i Vichy, men galopperade. Kusken körde ändå efter galoppen och hon var fyra i mål på 1.11,4. Därefter blev hon lite mätt och vi tog hem henne tidigt. Vi provade monté. Hon har gjort en montéstart lite lugnt och fint och var bra som fyra. Vi ska prova några gånger till.

De flesta travintresserade vet hur det ser ut på Vincennes och vintermeetinget. Hur skulle du beskriva travet under den sommarperiod som väntar?

– Det är stor skillnad på banorna och man måste veta vad man anmäler till. Om det är en gräsbana som går runt en skogsdunge, om du ska tävla på stranden eller på en vanlig bana. Det är det vanligaste, men det är olika längd, underlag eller varvriktning. Anmäler du till en gräsbana i Bretagne möter man inte några Vincennes-hästar. Travet är inte så likriktat som hos oss.

Hur är stämningen runt själva besöket på banan?

– Åker man på en liten gräsbana känns det som om det är ett garden party för hela byn med musik- och champagnetält och grejer. Det beror på var man åker. Jag var till Cabourg en fredagkväll med märren och hamnade mitt i en after beach där det helt plötsligt kom in 10 000 människor på stallbacken när du skulle sela ut din häst, utan uppställningsplats. Det var lite annorlunda, jag har aldrig varit med om det, att du står mitt i ett publikhav och selar ut din vanliga häst.

Det här känns som ren reklam för fransk travsport. Vad finns det som inte är bra?

– Det är lite synd och tråkigt att utvecklingen med catchdrivers har tagit över. Det blir lite mer likriktat och inte så spännande. Det var lite roligare förr när bagaren mötte slaktaren och tävlade om vem som var snabbast.

Text: Tony Ryttar, Travronden.